När vi kom fram till Moskva tog vi till höger. Sen var det i stort sett raka spåret ner till Bangkok. Resan dit bjöd inte på några större överraskningar. Efter en tidig frukost över Bengaliska viken mötte vi en tropisk storm som hjälpte till att skaka ner maten, så den var rejält på plats när vi landade i Bangkok.
En flygplats klockan 6 på morgonen efter en nattflygning är aldrig nån hit, så inte nu heller. Vi hade 2,5 timmar att vänta innan vi fick gå ombord på nästa plan for ytterligare en frukost och vidare transport till Phnom Pehn (PP). Halva flygtiden gick åt till att fylla i olika pass, visum och tullblanketter för inresan till Cambodia.
Från landning, visumansökan, passkontroll, bagagehämtning, gå igenom tull och ut i ankomstterminalen = 15 minuter. Säger kanske inte så mycket om effektiviteten, men väl om storleken på Pochentong International Airport i PP.
Visumansökningsproceduren är värd att beskrivas. Ansökan fylls i på flyget till PP. Man lämnar in ansökan, ett passfoto och passet till en person vid början av disken. Sen passerar ansökan via 8 personer som alla gör olika saker. 1 kvinna stod lite bakom och verkade också ha en slags övervakande funktion, eller så fanns det inte sittplats till henne. Hon klistrade in visumet i passet, slängde det till nästa person som fyllde i uppgifter i visat. En tredje person stämplade någon stämpel, en fjärde såg till att det såg bra ut. Nån skrev ut ett kvitto på 20 USD. Till slut hamnade allt hos den siste (äldste) personen i kedjan. Han höll upp passet, fotosidan, och sa ”Hello”. Så var det då dags att hämta visum och pass, betala 20USD och traska vidare till passkontrollen.
Det var med viss spänning vi gick ut i ankomsthallen. Skulle det finnas nån där som mötte oss? Eller var allt fejk från början till slut? Den första vi såg var Sowath med en stor skylt ”Mr Kenneth Lind” och ett ännu större leende på läpparna. Efter sedvanliga hälsningsfraser raskt in med bagage och oss i en bil och sen for vi iväg till Sihanoukville nere vid kusten, 230 km fran PP.
Tröttheten efter närmare 24 timmars vakenhet började göra sig påmind. Gled in och ur dvala/vakenhet hela bilresan. De gånger jag tittade ut såg jag risfält och vattenbufflar, folk på mopeder men inte så många bilar. Väl fram vid hotellet, Golden Sand Hotel, www.goldensandhotel.com.kh var det dags för en sen lunch.
Vi bestämde oss för att försöka vara vakna till tidig kväll och gå och lägga oss för natten då. Lätt vindögda av trötthet masade vi oss ner till poolen. Skulle tro att vattnet höll 30 grader, i luften var det 35. Fuktigheten i luften tävlade nog med den i poolen och solen brände från en klarblå himmel. Kan det bli bättre?
Innan solen gick ner gick vi kvarteret ner till stranden. Beställde varsin öl och slog oss i slang med lokalbefolkningen. Det vill saga de försäljare som kom fram så fort vi visade oss. Ett syskonpar sålde frukt och egenhändigt flätade armband när de inte gick i skolan. Han ville bli pilot, så han insåg att han hade en del år kvar i skolan. Hon hade inte bestämt sig ännu för vad hon ville bli. Marie fick ett armband gratis som flätades medan vi satt och pratade.
Solen damp ner i havet och våra ögonlock var på väg åt samma håll. Dags att gå tillbaka till hotellet. Marie såg gula fläckar överallt och själv började jag prata mer och mer osammanhängande. Nu var det sovdags. 18.30 – God natt!