Så vaknade vi till en ny dag, i en ny stad, åa ett nytt hotell med en ny frukostmatsal.
Innan avresan till Munnar skulle vi besöka det största Shiva-templet i Indien. Ett enormt tempel med 4 stora torn täckta av figurer i alla äarger. Dessa torn finns i de fyra ingångarna i de fyra väderstrecken. Dessutom fanns det ett antal mindre torn, lika vackert utsmyckade med figurer i färg.
Skor var inte tillåtet så de lämnade vi i bilen och gav oss barfota in i templet. Där inne var det ett myller av människor, lukter och ljud. Tempelelefanter som välsignade dig med snabeln samtidigt som de pissade på stengolvet.
Vissa delar av templet fick vi som icke-hinduer inte besöka.
Efter den andliga spisen krävde kroppen sitt. Lunch på Taj Garden Resort beläget på en kulle precis utanför stan. Utsikten till lunchen var fantastisk. Hela Madurai låg för våra fötter.
Efter lunchen kom vi så iväg mot Munnar. De på resebyrån hade sagt att det skulle ta 4 timmar. Men det var kanske inte helt tillförlitligt skulle det visa sig. Resans första del, den på platt mark, gick bra. Men sen började klättringen uppför berget. Ca 2000 meter skulle vi upp. På en väg som delvis var förstörd av ett jordskred utlöst av skyfall en vecka innan. Det var inte läge för någon fortkörning precis. Möte ville man helst inte ha och definitivt inte med bussar och lastbilar. Det var just den typen av fordon vi mötte mest.
Utsikten var ju vidunderlig men ibland kunde man inte riktigt njuta till fullo av den.
Efter 6 timmar kom vi så äntligen fram till Munnar. Sista biten åkte vi genom enorma teplantager. Det såg ut som man försökt att täcka bergen med en grön matta av teplantor. Hur vackert som helst.
Nu behövde vi bara hitta till vårt natthärbärge, en bungalow någonstans i Munnar. Det var inte det lättaste. Våra mobiler hade ingen täckning, så vi kunde inte ringa och fråga. Alla vi frågade i stan/byn sa lite olika. Det var allt fåan 4 km till 30 km till vår bungalow. Till slut hittade vi en byggnad med namnet på det företag som ägde bungalowen. En kille där visade sig vara någon slags tillsynsman for vårt ställe och han skulle visa oss vägen. Det var 29 km rätt ut i vildmarken. Mörkret började lägga sig och vi ville komma fram så fort som möjligt. Vid en ”check-point”, en vägspärr mitt ute i ingenstans, berättade de att det fanns risk för vilda elefanter så vi kunde väl se upp när vi körde. Gissa om vi gjorde.
Till slut kom vi så äntligen fram. En tegelbyggnad på en höjd mitt ute i skogen. I huset fanns en gammal man klädd i vit kockmundering med hatt och allt. Dessutom fanns ett par killar som serverade, städade och pysslade om oss. Det var värt allt besvär att ta sig dit. Stället har varit sommarställe för rika britter som drog upp i bergen när värmen blev för svår.
