Vi började vår sista sträcka av den 1500 kilometer långa rundresan i södra Indien strax efter 8 på morgonen. Nu ville vi komma ”hem” så fort som det bara gick. Men det gick inte. Som jag redan beskrivit så är vägarna inte de bästa. Dessutom är trafikmönstret helt annorlunda mot det vi är vana vid. En del av företeelserna förstår vi inte ens. Jag är tacksam att vår chauffør var van vid det hela.

Med ett intensivt tutande och en stadig kurs kan man få den møtande trafiken att hålla sig ur vägen. Det verkar vara den filosofi som gäller för de allra flesta av de överlastade lastbilar och bussar som trafikerar landsvägarna. I de allra flesta fall så fungerar det, men inte alltid. Vi såg en frontalkrock mellan buss och lastbil, en buss som fått halva sidan bortsliten av en närgången lastbil samt en voltad personbil.

Trafiken var intensiv och snabb, ända tills vi kom till Chennai. Då var det tvärstopp. Trots idoga försök av tutor på mopeder, bilar, bussar och lastbilar att sätta allt i rörelse så var det obönhörligen stopp. Och vi som bara ville hem och som bara hade 10 km kvar och som bara ville ha mat och som bara…. Men vad hjäpte det. Den sista korta snutten tog mer än en timme.

Men så äntligen, 11 timmar efter starten i Madurai, kunde vi kliva ur bilen i Chennai, plocka ur väskorna, sätta oss till bords och äta Marys goda mat. Efter middagen satt vi mest och klippte med ögonen. Sängen var det som lockade mest. Slocknade som ljus när vi väl lagt oss.

Imorgon är det Julafton.