Upp i ottan, ja nästan i alla fall. 06.15 vrålade mobilalarmet ”Born to be wild”. Passande för 2 medelålders på luffen a la ”lite mer lyxbetonat”.

Transport till bussterminalen. Leta upp rätt perrong och sitta ner och invänta bussen. Lite försenade kom vi iväg till Mendoza. Färden uppför, genom Anderna var fantastiskt. Vilka vyer. Kanske fönsterplats inte var att rekommendera till den höjdrädde. Men så vackert.

Gränsövergången Chile-Argentina sker i en gigantisk hangarliknande byggnad mitt ute i ingenting. Ut ur bussen – passkontroll på chilenska sidan – gå 10 meter för passkontroll på argentinska sidan – stå och vänta på bussen. När bussen kom skulle allt bagage ut, köras genom röntgen och sen lastas på bussen igen. Sen var det klart. Vi var i Argentina.

Nu var det bara nerför, ner mot slätten, vinodlingarna och staden Mendoza. Vi kom fram på utsatt tid. Lite drygt 6 timmar +1 timme tidsskillnad. Vi ligger nu bara 3 timmar efter er.

Blev mötta på bussterminalen och körda till hotellet (ja sa ju att det var lite lyxbetonat, ja, bekvämt i alla fall). Plockade med packningen och slöade innan vi gav oss ut på stan. Ja, Helena satt på en parkbank med foten i högläge och läste. Under tiden snokade jag reda på ett ställe att tvätta på, köpte vatten och sen satte jag mig också för att läsa.

Framåt kvällen gick vi till en restaurang runt hörnet från hotellet. Sirloin steak (på åtminstone 400 gram), grillade grönsaker och potatis, 1 flaska rödvin, 1 flaska mineralvatten och kaffe. 200 kronor gick det kalaset på. Man kan inte klaga.