…gott, allting gott.

Från Aqaba åkte vi buss upp/ner till Döda Havet. Jag var inte riktigt i slag den här dagen. Lite trött och hurven och ville bara komma fram till hotellet och få gå och lägga mig. Resan tog lite längre tid än beräknat. Ca 30 minuter innan vi räknade med att vara framme stannade bussen till vid en utsiktsplats, med en fantastisk vy över Döda Havet. Men med en bubblande mage och lätt frossa i den 35 gradiga solen så ville jag fortfarande bara till hotellet.

Men det ville inte bussen. Fläktremmen hade pajat. Där stod vi mitt ute i ingenstans (tack och lov så hände det inte en timme tidigare när vi var mitt ute i öknen). Men ingen fara, taxibilar skulle ordnas så vi kunde komma fram. 10 minuter skulle det ta. Om vi lägger på 110 till så stämmer det hyfsat bra. Men till slut kom de, de gula taxibilarna som körde oss till lyxens och överdådets högborg, Mariott at The Dead Sea. Vräkigt så det förslår men väldigt opersonligt och trist.

Men jag fick i alla fall en toalett och en säng med 4 olika kuddar att lägga huvudet på. Jag huttrade rejält under dunbolstret men slocknade ganska snart. Var inte mycket till resesällskap den kvällen  Så Göran fick klara sig på egen hand.

Dagen därpå kändes allt bättre. Skippade frukosten och tog en banan istället. Fick behålla den, så en till slank ner. Även den stannade i magen. Nu var jag på G igen. Ner till Döda Havet och den välgörande leran. Insmetad från topp till tå satt och och pratade med en familj från Kuwait samtidigt som vi väntade på att leran skulle torka in. När den till slut gjort det så var det dags att skölja bort allt i världens saltaste hav. Man flyter verkligen som en kork.

Resten av dagen gick i återhämtningens tecken. Mycket sömn och lite mat. Hemresan skulle inte start förrän vid midnatt. Bussen hämtade upp oss och körd de dryga 3 milen till flygplatsen. Framme vid Lufthansas incheckningsdisk fick vi höra de magiska orden – ”Sorry, but we are over booked tonight”. Så nu skulle det tjänas pengar (trodde jag).

Jag föreslog en flight via Budapest som jag visste hade anslutning med Göteborg. Visst sa dom, det skulle funka. Vad är dealen? undrade jag. Ingen sa dom, eftersom vi kommer fram tidigare än om vi skulle åka med Lufthansa. Nähä, men då åker vi med Lufthansa sa jag och log mitt allra vackraste leende. (Jag visste ju att de hade drygt 20 personer som de måste ordna nya flighter till). Då blev vi erbjudna Business. Deal sa vi.

Så vi var hemma något tidigare än planerat i kylan. Hade man ju faktiskt kunna mista. Komma från 30+ till närmare 0:an var väl ingen hit precis. Men det är vara att vara på’t igen och planera för nästa resa.