Tretton vagnar långt (inklusive restaurangvagn) var tåget som vi klev på i Moskva. De var ett kinesiskt tåg, hyfsad standard. Var kupé var 170×200. britsarna var 63×200. Så ni kan ju räkna ut hur mycket golvyta det var kvar när alla 4 i kupén satte fötterna på golvet samtidigt. Men, förvånansvärt hur snabbt man vänjer sig vid allt.

Dagarna flöt ganska snart ihop till ett dis. Allt gick på Moskvatid trots att vi reste genom tidzon efter tidzon. Till slut fick vi anpassa oss efter den lokala tiden för att få lite dagtid och sova på hyfsat rätt tid. Dagarna bestod mest av att läsa, sitta och prata, äta bröd, korv, ost, öl, varma koppen, dricka vodka, lösa sudoko och att sova.

Vi gjorde några besök i restaurangvagnen men det var ingen större succé. En kväll var personalen ganska så drucken, så då gav vi upp innan vi ens beställt maten. De som hade beställt fick hälften av vad de beställt, något annat än vad de beställt, eller ingenting av det de beställt. Men det blev bättre nästa dag, tack och lov. Man kan tro att man ska äta borsjtj hela tiden, men det fanns aldrig. Istället fick vi solyanka (ungefär som borsjtj men utan rödbetor).

Det gjordes flera stopp under färden. Ibland fick vi gå på perrongen i nästan 20 minuter, men standardsvaret var 10 minuter när vi frågade hur länge vi skulle stå still. Vi passerade ett antal städer på vår väg till Mongoliet (Perm, Yekaterineburg, Irkutsk för att nämna några).

Bajkalsjön hade vi utanför fönstret i många timmar. 1637 meter djup, kristallklart vatten med en sikt på 40 meter. Sjön ar 636 km lång och 60 km bred. Imponerande och vackert.

I Ulan-Ude handlade vi korv och bröd inför sista kvällen ombord. Gränsövergång mellan Ryssland och Mongoliet och nästa morgon framme i Ulan-Baatar.

Märkligt hur snabbt tiden gick i det trånga utrymmet på tåget.