Ulan-Baatar, bara namnet är häftigt. Ingen vacker stad precis. Utslängd på stäppen, byggd i gammal fin Sovjetstil, pampigt och gigantiska avenyer.
Vi hämtades av Batu, vår guide, och vi startade turen direkt. Upp till ett utsiktsställe med ett monument över Mongoliets (med Sovjets inblandning) historia. Bra utsikt över hela staden fick vi. Sen bar det av ut på landet. Ut till en nationalpark som heter Terelj. Här skulle vi stanna i ett jurtaläger i 3 nätter. Vi bodde 3 eller 4 i varje jurta. Det var bekvämt med sängar, el och en man som kom och tände kaminen varje kväll innan vi la oss och varje morgon innan vi steg upp. Och så säger dom att livet på landet är hårt Det fanns till och med dusch med varmt vatten. Välbehövligt efter dagarna på tåget då det inte fanns några sådana bekvämligheter.
Jurtalägret låg på en sluttning med en bedövande utsikt över slätter och berg. Vi kunde se hästar (som det finns 9 miljoner av i landet) kor och jakar som vandrade på slätten. Så rogivande att bara sitta och stirra. Vi gjorde en lite tur till en klippformation som kallas Sköldpaddsklippan, vilket man förstår när man ser den. Jag tog en lång promenad (3,5 timmar) till ett buddhistiskt tempel, Ariyabal, som låg uppslängt på en bergvägg. Bra många trappsteg för att komma upp.
En dag lekte vi cowboys och red ut på stäppen. Men varierande resultat. Suzannes häst la sig ner med Suzanne fortfarande i sadeln. Men det gick bra. Ingemar trillade av sin häst när den snubblade. Det blev några korta ögonblick av rejäl oro innan Ingemar till slut svarade att det gick bra, öm i axeln men annars oskadd. Som grädde på moset kroknade hans häst en gång till och la sig ner. Även denna gång gick det bra. Ingemar och Peter var de som var snabbast fram på häst. Om man inte räknar Batu som verkade vara född på en hästrygg. Vi andra lufsade mest i bakvattnet.
Annars gick dagarna mest till att läsa, promenera och bara vara.
Sista natten i Mongoliet tillbringade vi på hotell i Ulan-Baatar. Vi hann med en del sightseeing också. Bland annat såg vi den gigantiska statyn av Djingis Khan som finns vid det stora torget mitt i staden. Annars var stan inte så mycket att skriva hem om.
Ett besök på en teater där vi fick se dans, höra strupsång, och en hel del folkmusik. Intressant, men inte riktigt min grej.
Dags att lämna Mongoliet. Vi tog ett tidigt tåg mot Beijing. Vilken lyx jämfört med tåget från Moskva till Ulan-Baatar. Det fanns till och med videoskärmar vid varje brits. Ingen video dock, men ändå. Toa som inte luktade kiss, restaurangvagn som fungerade och dessutom hade Borsjtj. Mitt i natten kom vi till gränsen och där skall hjulen bytas. Spårvidden i Kina är annorlunda än den i Ryssland och Mongoliet. Vi fick sitta kvar i vagnarna medans de hissades upp. Hjulen byttes och vi sänktes ned igen. Mest av allt väntade vi nog på att toaletterna skulle öppnas igen. Det var riktig kris for en och annan. Äntligen kunde vi lägga oss och sova några timmar. Snart skulle vi vara i Beijing.