Vaknade av mig själv innan klockan ringde. Dusch och sen ner till frukosten (som inte var så mycket att ha), åt lite vitkålssallad, drck kaffe och avslutade med en banan. Sen ut på stan.
De flesta kanske förknippar Narita med den stora flygplatsen som byggdes på 70-talet, men det finns även an gammal stad som heter Narita. Bönderna i området gjorde enormt motstånd mot flygplatsbygget, men de fick se sig besegrade till slut.
Narita ger en en riktig småstadskänsla. Det finns massa små smala gator där bussar, bilar, cyklister och gående samsas om utrymmet. En av dessa smala gator ledde mig till tempelt Naritasan, ett gammalt buddhisttempel. Eftersom jag hade lyckats komma upp så pass tidigt som jag gjort spå pågick en cermoni i ett av templen när jag kom dit. Trummor och mässande. Det var väldigt rofyllt att sitta där inne och lyssna. När allt var över så bugades det åt alla håll och kanter. Fascinerande med detta bugande.
Jag gick ut från templet och tog trapporna upp till parken. Här satt jag en lång stund på en bänk i skuggan och bara lyssnade på alla ljud. Syrsor som lät så pass att till och med jag hörde dem. Efter att ha slutat svettas som en lite gris så fortsatte jag vandrandet i parken. Där fanns tre dammar som var förbundna med små vattenfall. I en av dammarna fanns en bro ut till ett litet lusthus. Jag gick ut på bron och ställde mig och tittade på alla koi-fiskar som fanns i dammen. När de såg att nån stod på bron kom fler och fler simmandes mot mig. Jag kan förstå hur en daggmask känner sig. Nu var jag ju inte själva maten (tror jag) utan troligare den som förväntades ge mat till dem. Men icke då, jag hade inget med mig, så de var nog hyfsat missnöjda med mitt besök.
Jag gick vidare i parken, förbi kalligrafimuseumet (som var stängt). Vidare bort mot ett tempel som låg uppe på en höjd. Väl framme sprutade svetten och jag var helt snurrig så jag bestämde mig för att inte gå upp för alla trappor (det lär jag väl ångra mig nån gång).
Satte mig i skuggan och drog i mig en flaska vatten istället. Blev lite piggare, men var trött så jag beslöt mig för att sakta dra mig tillbaka till hotellet.
Efter min tretimmarsutflykt var jag tillbaka på hotellet. Jag la mig ner på sängen och tänkte att jag ska bara sträcka mig lite under duntäcket. 5 timmar senare vaknar jag. Det blev en lång tupplur.
Det började kurra lite i magen nu så jag gick ut för att hitta nåt att äta. Det finns mängder av restauranger här. Ett litet problem är att allt är på japanska, visserligen finns det lite bilder, men det är inte alltid det hjälper. Dessutom ligger många restauranger några våningar upp i husen. Så det är inte alltid man begriper att det faktiskt ligger en restaurang där.
Till slut hittade jag en som låg i markplan och hade en meny på engelska (en sorts engelska i alla fall). Här klev jag in och blev visad till en plats. Ofta är det skynken vid bordne så att man får lite avskildhet. Så var det här också. Jag fick en meny som jag började bläddra i. Efter en stund hade jag bestämt mig och väntade bara på att nån skulle komma och ta min beställning. Men jag fick vänta förgäves. De gick förbi bakom skynket. Men ingen tittade in.
Jag såg att servitriserna gick till andra bås och lämnade mat och tog beställningar, men jag verkade inte existera. Efter ungefär 10 minuter började jag pilla med en (vad jag trodde var en dekoration) pryl på bordet. Undersidan avslöjade att det var nåt elektroniskt. När jag tryckte på den vita knappen med japanska tecken på plingade det till och vips så stod en servitris vid bordet. Jag hade knäckt koden. Man ringde på hjälp närman behövde. Smart, synd bara att ingen sa nåt, men här är det troligen så vanligt så man utgär från att alla begriper. Precis som vi gör med det vi är vana vid.
Jag fick min lax,mitt ris och mina picklade gurkor. Åt och njöt. Är nu tillbaka på hotellet. Dags att krypa till sängs (igen). Ska upp tidigt imorgon och flyga till Singapore. God natt!