Vaknade vid 4-snåret och sen var det svårt att somna om igen. Läste lite, surfade lite tills jag tyckte det var dags att kliva upp vid 6-tiden. Frukost 7 som vanligt.

Idag skulle väskorna packas och ställas in i bagageförvaringen där de skulle stå under tiden som vi åkte till La Mitad del Mundo. Världens mittpunkt. Ekvatorn. Det var för att vara Quito väldigt lite trafik. Men halva stan och hela gamla stan var avspärrad inför dagens stora procession. Mer om det senare.

Turen ut till ekvatorn tog dryga halvtimmen, det ligger som i en förort till Quito. Inte så där som man föreställt sig, på nåt berg i ödemarken med endast ett stenröse som märkte ut platsen. Nej då, ett stort monument i 3 våningar var det. Hiss upp till toppen och trapporna ner för att samtidigt få en lektion om Ecuador, de olika provinserna, de olika folkslagen samt deras kläder och språk.

Givetvis fanns ekvatorn utmärkt med ett gult streck och givetvis så skulle de obligatoriska bilderna med en fot på varsin sida om linjen tas. Nu kan den aktiviteten bockas av från listan.

Tillbaka till stan. Nu skulle vi försöka ta oss fram för att se processionen. Vi skulle inte ha med oss nåt av värde. Endast kamera och den skulle hållas i handen hela tiden. Guiden ordnade till och med så att två poliser skuggade oss och höll koll. En i gruppen hade lite otur igår och blev av med pengar i en ficka med blixtlås. De är sluga ficktjuvarna.

Vi prövade först att gå till ett ställe men blev sen rådda att gå till Basilikan (Notre Dame-kopian jag skrev om). Där skulle vi kunna stå på grässlänten framför och se processionen. Sagt och gjort. Vi vandrade dit. Det var ju inte bara vi ute på stan utan nånstans mellan 2-300 000 till var ute och skulle hitta en bra plats.

Men vi hade tur. Vi fick ett bra ställe att stå på . Inte så trångt och vi hade bra sikt. Nu var det bara att vänta på det hela.

Varje år på långfredagen ordnas denna procession. Det handlar mycket om synd och ännu mera synd. Över 1000 personer har hyrt en Ku Klux Klan-liknade kåpa (men i lila istället för KKKs vita annars var de slående lika). Dessa kåpor hyr man av kyrkan och det är kö får att få göra det och för att få gå iklädd en sån i processionen. Dessutom måste du vara nybildad när du går där. Sen finns det de som har skaffat sig ett kors (storlek och vikt varierar, men ju större och tyngre desto bättre, för det ska göra ont och vara svårt om man är en syndare). Vi såg flera som stupade med sina kors, men all anade medhjälpare som såg till att de kom på fötter igen och kunde fortsätta sin tunga vandring. Ett gäng flagellanter finns också med. De har kåpan på huvudet men bar överkropp som de piskar med olika typer av piskor. Säkert beroende på hur man syndat. Sin var finns det de som har en stock över axlarna och gärna med en kaktus fastsatt på ryggen. Eller så kunde man ha virat nåt taggtrådsliknande runt överkroppen. Allt detta kunde vi se passera förbi medans vi stod och åt sockerkaka och drack vatten.

När vi tröttnat på att se syndare så tog vi oss tillbaka till hotellet. Hämtade våra väskor, Packade in dem i minibussen och styrde kosan mot Otavalo.

Väl framme här i Otavalo checkade vi in och nu ska jag slappa lite innan det är dags för lite middag.